Landslagsryttaren: "Uhip paradressyr är det bästa som hänt ridsporten"

Uhip står värd i sommar när Falsterbo Horse Show arrangerar tävlingar i paradressyr. Landslagsryttaren Christina Berg-Overgaard jublar.– Uhips paradressyr är något av det bästa som hänt Parasverige!

Under två intensiva dagar under Falsterboveckan kommer tolv ekipage – sex svenska och två vardera från Norge, Danmark och Finland – att göra upp om slutsegern. Vilka som kommer att tas ut är ännu inte klart, men Christina Berg-Overgaard hoppas att hon blir en av de lyckliga som får chansen.
– Det skulle kännas fantastiskt att faktiskt få tävla inför stor publik visa vilken hög klass det är och vilket krig det är om placeringarna även bland oss med funktionsnedsättning, säger Christina Berg-Overgaard.

Olyckan som förändrade livet
Christina fyller 50 i sommar och ser tillbaka på ett hästliv som inleddess redan då hon som liten flicka fick sitt första gotlandsruss. Men hon ser också tillbaka på ett hästliv som förändrades drastiskt under en ödesdiger eftermiddag för drygt åtta år sedan.
Den 28 oktober 2011 var olyckan framme. Christina hade besök av sin danske tränare Henrik Johansen och skulle ta sig upp på sin häst, en femåring som mäter 190 centimeter i mankhöjd. Pallen var inte tillräckligt hög, Christina klättrade upp på staketet och la högerbenet över hästens rygg.

"Kan höra smällen inne i huvudet"
Hästen stod snällt kvar men flyttar ena frambenet en aning.
– Eftersom han var på tillridning och behövde lära sig att stå stilla tänkte jag att jag hoppar ner och gör om det, berättar Christina.
Det var då det hände. Christina satte ner benet, som fick vridmoment. Knäet hoppade ur led, lårbenet fick fritt spelrum och, med Christinas egna ord, "klöv som en yxa genom knä och underben".
– Jag kan fortfarande höra smällen inne i mitt huvud. Jag önskar att jag hade svimmat när jag väntade på ambulansen men jag var vaken hela tiden. Att föda barn är ingenting jämfört med den smärtan jag upplevde då, säger hon.

Maximal otur och dystra prognoser
Oturen var maximal och prognoserna dystra. Christina fick beskedet att hon aldrig skulle kunna gå igen för egen maskin, inte ens med kryckor, möjligen med gåstol. Att rida ansågs uteslutet och hon fick rådet att bli tränare.
– Att bara sitta ner och titta på det fantastiska samspelet mellan häst och ryttare. Det gjorde för ont. Det gick inte ens att föreställa sig, säger Christina.
Hon satt i rullstol i tre månader, fast besluten att på något sätt ta sig tillbaka upp på hästryggen. Ett par veckor senare skrittade hon ett varv i ridhuset. Lyckan var tillbaka.
– Det var som att komma hem. Kanske inte det bästa jag kunde göra i det läget men ibland måste man kämpa för att komma vidare.

Idag går Christina med krycka, något läkarna först inte trodde skulle vara möjligt efter olyckan.

När du i dag ser tillbaka på tiden efter olyckan, vad tänker du då?
– Att jag hanterade den mentala biten dåligt. Det gick ett och ett halvt år innan jag erkände att jag hade en funktionsnedsättning. Jag tänkte bara att benet läker ihop, och levde i total förnekelse. Men i ungefär samma veva som jag insåg allvaret fick jag av en ren tillfällighet, på ridsportförbundets hemsida, syn på att det fanns ridsport för funktionsnedsatta. Jag hade ingen aning om vad parasport var över huvud taget.
Hur fungerar benet i dag?
– Jag kan gå på det, inte böja det. Jag kan inte simma, inte cykla, inte sitta på huk eller på knä. Jag ramlar om jag vänder benet. Jag behöver stiga upp två timmar tidigare än förr för att värma upp benet, annars går allt som i slowmotion.

Returbiljetten till tävlingsbanan
Parasport blev Christinas returbiljett in i ett aktivt hästliv. Hon läste på, skaffade sig kunskap och beslutade sig: Hon ska bli pararyttare. En tuff process inleds, med läkarintyg och andra dokument innan det är dags för att bli klassificerad som paraidrottare.
– En klassificering är inget tjohej utan pest och pina. Bedömningen sker på en skala 1-5 där 1 är den värsta. Jag konstaterades ha den femte graden, vilket betyder minst 15 procents funktionsnedsättning.

En ny värld öppnades
Christina Berg-Overgaard kunde tävla igen, på sina egna villkor. Hon lånade sin mors 18 år gamla avelssto och lyckades kvala in till SM 2014, där hon tog en bronsmedalj direkt.
Vintern 2015 pensioneras stoet, och Christina köpte valacken Laredos Fyrste som i dag är hennes bästa vän på tävlingsbanan. Ekipaget deltog vid landslagsmönstringen samma vår och snart väntade både landslaget, nationella och internationella tävlingar.  
Det blev SM-guld både 2015 och 2018, trippelt NM-guld 2016 och efter ett sabbatsår 2017 och ett lugnt 2019 har Christina Berg-Overgaard fullt fokus på att tävla igen.
Hon är bästa svenska i grad 5, rankad 18:e i världen och finns med på långa listan till OS i Tokyo, som dock skjutits upp till 2021 som en konsekvens av coronaviruset.
Nu hoppas hon istället på para-SM i Strömsholm i juni kan avgöras som planerat – och på Uhips paradressyr i Falsterbo.